Namnband

Yes!
Nu ramlade äntligen namnbanden ner i brevlådan. Är riktigt nöjd. Ska bara hitta det optimala sättet att sy dit dem på.

Som ni säkert hunnit klura ut vid det här laget gillar jag att optimera precis allt jag gör. En beta-version på det mesta, allt ifrån köttfärssås till avancerad grafikteknik. Oftast blir det både en delta- och gamma-version innan jag nöjer mig. Allt ska testat och utvecklas in i minsta detalj. En underbar egenskap, tycker jag, MEN den hade varit ännu bättre om jag varit så noggrann att jag skriver ner den perfekta lösningen på problemen eller receptet på den optimala köttfärssåsen.
Men ICKE! Jag blir överlycklig när jag lyckats och tar för givet, varje gång, att jag ska minnas hur jag gjort.
Proceduren går i evighetens tecken!

Dreglis

Hur mycket dregel kan ett litet barn egentligen producera?
När jag väntade vår dotter blev vi överösta av reklam och hysterin kring saker som en bäbis "behöver". Som vanligt när det handlar om reklam blev jag totalt anti!
Här ska minsann inte köpas en massa prylar. Barn har ju överlevt förr utan elektrisk nappflaskevärmare, amningsfåtöljer eller luktfri blöjhink. 
Det som i barnkretsar kallas dreglis tyckte jag lät konstigt men praktiskt, som en skarf utan knut. Ordet fick jag förklarat för mig av en vän. Den är till för att skydda kläderna från dregel. Herregud tänkte jag i mitt stilla sinne, hon är ju ingen hund. Dessutom har vi ju tvättmaskin. 
Nu när tänderna tittar fram förstår jag resonemanget, det dröjer det inte längre än 40 minuter tills bodyn är genomsur ner till naveln. Och då menar jag bokstavligen, det går att vrida ur den.
Operation massproduktion av dreglisar är ett faktum. Version 4.1 är fullt acceptabel  men jag arbetar fortfarande efter den ultimata dreglisen. 

Overall

Höstvindarna blåser och vädret är omväxlande. Kunde inte låta bli att sy en tunnare överdragsoverall. Börjar lära mig att följa mönster riktigt bra. Vissa har ett vinnande koncept och då känns det dumt att improvisera första gången. Insåg att det inte alls var så krångligt och svårt som jag föreställt mig. Mycket nöjd med resultatet.

Virkade sandaler

Ofta när jag virkar, gör jag det helt utan beskrivning. Det är något visst med att arbeta fram en inre bild och göra förändringarna på vägen. Jag är mycket väl medveten om att man spar både tid och garn på att göra efter mönster och beskrivningar, men själva problemlösningen är hela poängen med virkningen enligt mig. 
Jag har på senaste börjat skriva ner mönsterbeskrivning så jag kan dela med mig och själv snabbare kopiera. 
Hade förra året en fundering på att göra en filt av mormors rutor. Men insåg min förvillelse, att göra tvåhundra liknande rutor var inte något för mig. Efter tio stycken var utmaningen slut och allt blev liggandes.
Bäbisskor därimot är lagom utmanande, går snabbt att göra och utseendet kan ändras oändligt beroende till vem man gör dem.
Quickfix när virkningsabstinensen slår till. 

Maraton av ett annat slag

The Beginning of it All

Har alltid varit kreativ, med ett intensivt inslag.  
Målning, sömnad, grafisk design, digital konst, filmskapande, foto, trädgård, praktiska lösningar, matlagning, bakning, pralintillverkning, listan kan göras milslång. Jag är stolt periodare. Går intensivt in i nya projekt, lägger all fokus och engagemang, glömmer omvärlden och slukar allt som har med det att göra. En hunger på att lära mig nya saker och att få lösa problemen som uppstår längs vägen. 

Projekt virkning var min mentala räddning, då jag under graviditeten blivit sängkommenderad pga komplikationer. Efter två veckors TV-serietittande höll jag på att mista förståndet. Det var då jag fann virknålen, sen var jag förlorad in i amigurumisarnas värld. 

Projekt barnkläder började som en födelsedagspresent.
Jag har två svägerskor. Av den ena, J, fick jag en finfin kokbok i present med förklaringen; 
-Jag hade tänkt köpa en bok om virkning, men jag vågade inte. Du blir så manisk.
Då skruvade min andra svägerska, M, på sig;
-Hehe, jag välkomnar mani. Grattis!
Jag öppnade den STORA kartongen, den var fylld med trikåtyger av alla dess slag. Sen lägger hon till;
-Någonstans i huset har jag även gömt min overlock-maskin som du får ha till låns ett tag.
Det tog en vecka, sen köpte jag min alldeles egna overlock. Den är gudomlig. På den kan man göra drop-in projekt på bara en timme eller så och få ihop underbara skapelser. 
Nu i sommar har jag pausat men så fort de första höstdagarna tittade fram åkte maskinskyddet av. Min kära mamma sponsrar även hon min maniska sida och lämnar av lite tyger då och då. Hon har en mycket bra smak och allt slukas av mig och min maskin.
Förra veckan fick jag lite beställningar och hamnade i något sorts sy-maraton. Troligen utav ren eufori över höstens ankomst. Jag har absolut inget emot sommaren, tvärtom. Men jag kan liksom inte få ro att vara inomhus när solen skiner. 

Jag började den nya syperioden lugnt och stilla men gick straxt över till mitt maniska jag och började sy helt obehärskat. Jag rotade igenom garderoben och hittade massor av tyg och kläder jag inte längre använder. Hmm, bra material det här, det kan man återbruka till en klänning. 

Nu ska jag ta ett par dagars paus från symaskinerna med plats för bäbisbesök och kalas. 

Vallmo

Förra våren rensade vi upp i blomsterlandet, trodde vi. På några veckor exploderade allt på både höjd och bredd. Min plan var då (och är fortfarande) att göra en blomsterkarta. Men valde istället att försöka minnas alla namn på växter som jag så duktigt slagit upp eller frågat min mamma om. Så fort jag vred på huvudet var namnen borta, och jag har inte en aning om vart de stod eller hur de såg ut.

Så, i våras tänkte jag om, istället för att rensa, riva och gräva, eldade jag ner alltsammans. Det som överlever, överlever. Och det mesta överlevde faktiskt, tror jag, och till min stora förvåning dök en helt ny skönhet upp. Likt Fenix reste sig en lila vallmo med ett mörkt, nästan svart innanmäte. Blommar flyktigt och vajar likt en ametist bland de tunga daggkåporna.
Nu på sensommar/höst-kanten har jag plockat varje frö jag kommit åt för att den ska få leva vidare i trädgården.
Viktigt att tänka på när man plockar dem är att låta frökapslarna mogna ordentligt. Kapseln ska ändra färg från grön till brun. Fröna släpper inuti och om man skakar den lätt hörs hur de skallrar. De ska även ha öppnat flyktvägen ut. Små, små luckor i en perfekt cirkel precis under hatten.

Omogen & Mogen

I vår blir det upp till bevis om de kommer överleva, jag ska så dem både ute och inne. Man vet aldrig med gamla sorter, de kan vara luriga. Kanske får jag elda ner alltsammans igen för att få dem tillbaka.

Bort från staden

Vi flyttade ut hit för 2 år sedan, i ljuvliga augusti. 
Paradiset på jorden. 
Det gamla vackert bevarat och renoverat efter viss tradition. Allt som behövdes var en kärleksfull hand. 

På tomten finns förutom vildmark & äng, fruktträd, bärbuskar, gräsmattor i evighet, ett övervuxet blomsterland, en relativt nygjord köksträdgård som åter blivit mer eller mindre vildmark, miljoner syrener, en förrådslänga med vedbod, ett sädesmagasin, en 1700-tals drängstuga, en stor jordkällare med tegeltak och ett stort och högt bostadshus från tidigt 1800-tal. 
Utsikten är gudomlig, beläget på en mindre höjd, öppna fält åt tre väderstreck och med skogsranden i bakgrunden. I en by men ändå helt avskilt. 

När vargavintern slog till insåg vi att det där med kärleksfull hand var aningen romantiskt tilltaget, vi bodde i ett durkslag. Vattenledningar frös och vi fick ha en kupévärmare under diskhon. -27° ute och som lägst i köket -3°. Spelade ingen roll hur mycket vi eldade, den tiden på dygnet vi var hemma. Skidoverall på vid matlagning var ett faktum. Knacka hål på isen över hundens vattenskål. 
Under den värsta tiden hade vi ett mantra vi peppade varandra med; 
Det blir aldrig värre än så här!

Sen dess har vi renoverat pumphuset och bostadshuset fått ny fasad & färg, lagad grund, isolerat golv, några nya fönster och nya värmeluftspumpar. Insidan har känts mindre viktig, då värme är något vi insett att vi värderar högre än inredning.   

Trädgården var även den behov av mycket kärlek med hjälp av såg, trimmer och spadar. Jag har tagit tillbaka delar av den flera gånger om, men den har sin egen vilja och blir övervuxen så fort jag vänder ryggen till. 
Det första jag gjorde var att lite spontant så där anlägga köksträdgården. Byggde, klippte och grävde, utan vidare eftertanke. Nu i efterhand när ogräs och annat otyg tagit över inser jag att en plan är till stor hjälp vid ett så stort projekt. Då slipper man att varannat år göra om det. 
I sommar var tanken att den där planen skulle göras och projekt "bjuda vännerna på gräv, middag & vin" skulle utfärdas i höst. Men med bäbis, klädsömnad, virkning, trädtrimning, kalas, svampplockning, fönstermålning och purékokning känns den planen väldigt långt borta. Det där med köksträdgården kanske får vänta tills i vår.

Beskurit träd, buskar, lagt plattor, staket och startat krig med bilar & gräsklippare från helvetet är också något vi spenderat somrarna med.

När jag ser mig runt upplever jag inte att vi gjort allt det där, eftersom det finns så mycket kvar. Men när jag nu listat upp allt får jag ändra mig. Tilläggas bör att vi under tiden även fått tillökning. Hur det gick till har jag ingen aning om.
Det vi har åstadkommit hittills med hus och trädgård hade aldrig varit möjligt om vi inte haft sådan fantastik familj och kära vänner. 

Den hjälpen är ovärderlig!

Tack!

Hej & Välkomna

Det här kommer kanske till en början bli en spretig och smått omsammanhängande blogg. Tanken är att mina "passioner" ska bli samlade under ett tak. Jag är väldigt spontan och enträgen, ser lätt skönheten i det lilla. Det kan ibland leda till att min hjärna pausas av alla kreativa påfund och vilda idéer. Om, eller snarare sagt när det händer, går mitt hjärta in och försöker fylla hjärnans funtion. Man kan väl säga att det är med ett varierat resultat Det är då den här bloggen spårar ur till det spretigaste av spretigast. Så om jag någon gång i framtiden lägger upp ett inlägg om min frukostmacka ber jag er ha förståelse, men också att skrika högt om att tycka bort pauseffekten. Ska göra mitt yttersta för att synka dem båda så det här kan bli en bra portal för mina samlade passioner.

Så, vad ska jag skriva om?
Funderade länge och väl på hur jag ska presentera mina passioner som jag så välpassligt kallar dem. Ska jag lista dem, skriva i spalter och definiera, göra nya inlägg om varje gren eller bara skriva på och den envetne märker så småning om vart det barkar?
Ju mer jag tänker ju fler blir grenarna och förgreningarna därunder. Tillslut känts det omöjligt att få ihop blogg#%®Ω†&ª≈...

Ok, kort och koncist.
Vi bor i en liten by i Östergötlands norra kant, i ett gammalt 1800-tals hus, rött med vita knutar. Det är jag, min sambo, vår dotter och vår något udda hund. Jag jobbar som dagiskock på ett kooperativ mitt i stan. Älskar naturen och försöker påverka den negativt så lite som möjligt, även det med varierat resultat.
Stor del av min lediga tid tillbringar jag med att; ta tillbaka en trädgård som stått i träda allt för länge, göra en praktiskt och fungerande köksträdgård med tilltänkt växelbruk, leka husmoder, ta till vara på naturens skafferi, så och samla frön, evighets-renovera huset, ta tillvara på gamla prylar med enkla medel, macrofota, grafiknörda, virka allt som går att virkas, sy barnrelaterade prylar & kläder, laga & njuta av god mat. Allt med lite bakgrundsbrus av riktigt bra musik.

Så det här är utgångspunkten för bloggen. Sen vet man aldrig vart jag hamnar, kommer säkert på fler topics och finurliga påhitt.